Fanfanfanfan!
Det har hänt så mycket saker att jag känner att jag måste skriva av mig. Frågan är ifall jag borde söka upp en psykolog? Det känns sjukt jobbigt att behöva söka hjälp för att få prata med en främmling! Morsan har åkt in till sjukhuset igen eller rättare sagt "kvinnokliniken". Det är väl kanske inte så konstigt att hon vill ligga där inne nu när hon är precis är nyopererad mot sin cancer. Hon har fått två stomipåsar som hon nu mera ska använda sig utav bara för att inte hennes kropp skulle klara av operationen annars. Det positiva är att cancern är helt och h¨llet borta men att mamma nu bokstavligen talat gått in i väggen. Efter allt hon har fått gå igenom de närmsta 10 åren med hjärnblödning, dialys och cancer. Kan hon aldrig bli frisk? Det är alltid något som händer henne. Och tidigare har hon itne reagerat som hon gjort denna gången! men vem kan klamra henne? Drygt 15 operationer och ingen kollaps förens nu då allting har kommit. Hon brukar vara glad, rolig och en perfekt mamma. Hon jobbar vantligvis på konsum och är världens bästa mamma, men nu är allting sånt borta. Klarar inte av att hälsa på henne på sjukhuset längre, hon har en tom blick i sina ögon och äter ingenting, hon är helt enkelt "helt borta" Hon gråter mestadels hela tiden för att hon inte kan hantera sina stomipåsar och nu har hon gått ner hela sex kilo. Ska jag själv tycka synd om mig själv bara för att hon har ett helvete? har jag orken till att våga gå dit längre utan att börja gråta? Jag vet lixom inte vad jag ska säga. Pappa mår skit och jag mår inte bra heller. Vill inte vara hemma och vill inte vara på sjukhuset. Kan inte sova på nätterna längre. I vanliga fall på mitt jobb så är jag alltid glad och framåt, det är ett måste om man har ett telefonförsäljar jobb. Men just nu orkar jag ingenting, det blir ju inte precis bättre att mitt uppdrag ska läggas ned och att alla i vår lilla familj ska brytas upp. Jag Fick jobb först utav allihopa och nu sitter jag här på det nya jobbet och känner inte för någonting alls! Min chef hade nyss ett samtal med mig att jag måste lära mig att komma i tid. Jag bruakde i vanliga fall jobba 14-21 ni jobbar jag 9-18. Och eftersom att ajg inte kan sova på nätterna så kommer jag ofta fem minuter försent till jobbet. Jag bryter fan snart ihop! Eller rättare sagt snart rinenr min bägare över! Man kan säga att det enda som får uppmig ur sängen är för att jag ska till spanien nästa vecka. Annrs hade jag nog sjukanmält mig elelr bytt jobb för tillfället. Jag fullkommligt hatar att tycka synd om mig själv! Men jag mår ju itne bra! Hjälp! mammas operation gick jätte bra det är bara det att hennes psyke inte är korrekt! Vilket drar ner på familjen!
Åh, Patrik, vilket elände! Hoppas du kan slappna av och återfå lite krafter i Spanien. Jag tror absolut du kan dra nytta av att gå och träffa någon att prata med! Den personen kan kanske hjälpa dig att locka fram den styrka du har i dig men som på grund av omständigheterna sviker dig. Du är inte självisk för att du tycker synd om dig själv i den här situationen. Jag tycker det känns som att du skriver att du är besviken på dig själv för att du inte klarar av att träffa din mamma längre. De här åren har säkert varit jättetuffa för dig också och som du beskriver så kommer det kanske komma en punkt då "bägaren rinner över" för dig med, och det vill du ju inte ska hända nu när din mamma mår så dåligt och när det är trassligt på jobbet. Men du har ju ett mående också och du mår just nu väldigt dåligt och träng inte undan det för då kommer det bara bli värre senare. Stor Kram från Hanna!